Torsdag - Kladdkakans dag
Att goda bakverk har sina favoritdagar är ingen nyhet. Semlan, våfflan och kanebullen har var och en fått en dag vigd till sig och nu är det alltså dags för kladdkakan. Det måste vara något av det första man lär sig att baka i köket som liten eftersom det är så enkelt men också för kladdkakan är så populär!
Det finns teorier om att den kom hit från Frankrike på 1960-talet, en annan idé är att den uppfanns under andra världskriget så vi led brist på bakpulver att ha i våra luftigare chokladkakor.
Under en viss period under vårt år i Australien blev både Elin och jag sjukt sugna på kladdkaka just då vi råkade befinna oss på det mest olämpliga bakningsställe nångonsin - ute i en nationalpark!
Vi blev så desperata att vi rörde ihop ingredienser på måfå med hjälp av minnet och hällde smeten i en kastrull. Bilens bagage fick agera skafferi och den gasdrivna barbeque-stakplattan fick agera någon sorts ugn. Vi lade på locket på kastrullen med vårt dyrbara bruna klet och väntade. Och vi väntade ganska bra länge för inte var det någon superhetta vår smet fick känna på...
Visst blev kladdet kakliknande och det delades på tre. Vi bjöd vår holländske resekamrat Patrick som aldrig smakat kladdkaka förut. Jag kan ju nämna att jag själv kommer väl ihåg vår iver över denna kaka och själva bakandet men där tar det stopp så jag antar att själva resultatet inte var så fantastiskt ändå...!
Jag antar att alla har något speciellt Kladdkakeminne. Det här var mitt.
Vad säger Elin om Aussiekladdkakan? :)
/Ulrika
Det finns teorier om att den kom hit från Frankrike på 1960-talet, en annan idé är att den uppfanns under andra världskriget så vi led brist på bakpulver att ha i våra luftigare chokladkakor.
Under en viss period under vårt år i Australien blev både Elin och jag sjukt sugna på kladdkaka just då vi råkade befinna oss på det mest olämpliga bakningsställe nångonsin - ute i en nationalpark!
Vi blev så desperata att vi rörde ihop ingredienser på måfå med hjälp av minnet och hällde smeten i en kastrull. Bilens bagage fick agera skafferi och den gasdrivna barbeque-stakplattan fick agera någon sorts ugn. Vi lade på locket på kastrullen med vårt dyrbara bruna klet och väntade. Och vi väntade ganska bra länge för inte var det någon superhetta vår smet fick känna på...
Visst blev kladdet kakliknande och det delades på tre. Vi bjöd vår holländske resekamrat Patrick som aldrig smakat kladdkaka förut. Jag kan ju nämna att jag själv kommer väl ihåg vår iver över denna kaka och själva bakandet men där tar det stopp så jag antar att själva resultatet inte var så fantastiskt ändå...!
Jag antar att alla har något speciellt Kladdkakeminne. Det här var mitt.
Vad säger Elin om Aussiekladdkakan? :)
/Ulrika
Kommentarer
Trackback
